Björk, Springsteen, älskade Bon Iver. Det ser så himla lovande ut. För tro det eller ej, här sitter jag på min USA-filt och lyssnar på Band of Horses, drömmer mig väldigt lätt bort, det vet ni by now. Drömmer om just Roskilde, om USA, om sommar, om förändring. Drömmer om någonting bättre.

Allting, eller inte allting, det vore att ta i. Vi börjar om. Det är lite komplicerat. Det är lite pressat, men det kommer bli bättre nu, jag är helt övertygad. Jag kan inte sitta här i mitt rum utan att ventilera, det är ju det jag gör, det är ju så jag bearbetar saker och ting här i vår fruktansvärt mediakåta värld.

Jag har så mycket saker innanför pannbenet som bara vill skrivar ner att allting resulterar till att bli ett enda stort kladdpapper, precis som papprena längst bak i naturhäftet under gymnasietiden. Allting svämmar ihop, men det struntar jag i, för det måste ut. Jag håller på att bli tokig!

I helgen blev jag jätteledsen, ledsen över hur verkligheten kom ikapp mig. Hur den sa till mig: lilla vännen, förstår du inte, begriper du inte hur äckligt ynkligt naiv du är. Tror på storslagen kärlek och vänskap som inte ens ett dödsfall skulle kunna förstöra. Ack så fel man har, jag har. Alltid. Jag är inte bitter för det är slöseri med tid, men i en kvart var jag riktigt riktigt ledsen. Hela sommaren var det vi två trodde jag, någonstans där innerst inne i alla fall, men jag har ju pojkvän säger ni. Ja, men då hade jag inte det. Tyst nu. Och nej. Sluta.

Jag orkar inte hänga upp mig på negativa saker, det måste bli ett slut med det nu. Fokusering på det som får mig glad. Blicka framåt vänner, mot horisonten. För det ska jag göra.

Fast först ska jag jobba.